lotta

lotta

Att hantera motgång

 

Föreställ dig hur stolt du är över något du har lyckats med på jobbet när du plötsligt får en tillplattande kommentar av en kollega. Jantelagen har gjort sitt.

Din stolthet är som bortblåst, istället gnager en irritation och oro över kommentaren du fick.

Självkänsla handlar om förmågan att tro på sin kompetens och sitt värde, att se sina styrkor, att uppleva stolthet över framgångar och att tillvarata sina resurser.

Självmedkänsla däremot (self-compassion) skiljer sig från självkänslan på flera avgörande punkter. Om självkänsla handlar om att uppleva och framhäva styrkor och framgångar, så aktiveras istället självmedkänslan vid motgång och misslyckande.

Självmedkänsla definierats som ett fenomen med tre centrala aspekter:

• förmåga att uppleva och vara närvarade i den egna upplevelsen av smärta och lidande
• en önskan att lindra, stödja och hjälpa sig själv
• en upplevelse att vara delaktig i den mänskliga gemenskapen, där vi alla erfar smärta, motgång och lidande.

Självkänsla är ofta jämförande och fäster uppmärksamheten på hur vi skiljer oss från andra; ”jag är bättre, vackrare och mer framgångsrik än du”. I det ligger också att självkänsla ofta innehåller ett tydligt inslag av värdering, bättre-sämre.

Självmedkänsla däremot innehåller upplevelsen av det gemensamma i svårigheterna att leva och vara människa, och den är icke-värderande och icke-jämförande.

Personlighetsdrag som kommit att värderas högt i vår västerländska kultur är till exempel att vara utåtriktad, positiv, problemlösande, aktiv, flexibel och visa god tilltro till sig själv och sin förmåga. Nu har man dock upptäckt att självkänslan har en mörk baksida: den är inte mycket att ta till i motgång, även om den fungerar utmärkt i medgång. När du misslyckas, gör bort dig eller inte får den du älskar, då räcker självkänslan inte långt.

Nyare forskning har visat på ett konsekvent starkare samband mellan självmedkänsla och psykisk hälsa än mellan självkänsla och psykisk hälsa. Det vill säga, det tycks vara inslaget av medkänsla med sig själv vid motgång som är det avgörande inslaget i sambandet mellan psykisk hälsa och vilken slags relation man har till sig själv.

Såväl den starka som den svaga självkänslan har en trogen följeslagare: den inre kritikern. Det är den som hela tiden värderar om du lever upp till din egen standard. Det är den som klappar dig på axeln när du når dina mål, men framför allt är det den som hånar och kritiserar dig när du inte lyckas – och den är inte nådig.

Alla har vi den där fördömande rösten, men det handlar om en flytande skala från ett ganska svagt missnöje, som de flesta känner i vissa situationer, till ett starkt destruktivt självhat; ”Vilken idiot jag är”, ”Varför sa jag så där”, ”Faan vad full jag är” och så vidare.

Det är viktigare att kunna vara med sig själv i motgång. Var och en kan börja med att uppmärksamma vad man gör med sig själv, upptäcka den där elaka rösten och de destruktiva tankarna. Nästa steg är att förstå att det som känns som en självklarhet faktiskt är en konstruerad uppfattning som inte har mycket med verkligheten att göra. Många gånger är det inte andra som dömer, ifrågasätter eller rynkar på näsan åt dig – det är du själv.

Nära förknippad med både självmedkänsla och självkänsla är känslan skam. Skam är en av våra medfödda affekter med funktionen att hjälpa oss att se och förstå oss själva och vår relation till andra. Den aktiveras när vi väntar oss ett positivt resultat eller gensvar men istället drabbas av misslyckande i det vi gör eller får vrede och avvisande från andra.

Skam bidrar till en realistisk uppfattning om vår egen förmåga och vad vi kan förvänta oss av vår omgivning. Mindre användbar blir skamupplevelsen när den blir alltför allomfattande och självförgörande.

Om vi i våra tidigaste anknytningsrelationer inte får ett bemötande präglat av rimliga nivåer av omsorg och värme försätts vi upprepat i tillstånd av obegriplig skam. Med barnets sätt att förstå världen, globalt och egocentriskt, kommer sådana upprepade skamupplevelser att tolkas, inte som ett resultat av en omgivning som brister i sitt bemötande av oss, utan som en sanning om vår person som bristfällig och våra behov som orimliga.

Om bilden av oss själva som värdefulla kopplas till våra styrkor och framgångar, blir vi extra sårbara för skamkänslans negativa konsekvenser vid motgångar och nederlag. I skam upplever vi ossisolerade, utan värde och omöjliga att älska. I det tillståndet gömmer vi oss för världen, och vår mörka bild kan vidmakthållas. Självmedkänslan, skammens främsta vaccin, gör oss istället benägna att söka stöd och medkänsla från våra nära människor. Studier har visat ett samband mellan självmedkänsla och tendensen att se sig som värdig andras omsorger och närhet även i stunder av misslyckande och motgång.

I dessa tider av nolltolerans – mot olyckor, sjukdom, död, åldrande och orenoverade kök – finns mycket att hämta i den medkännande hållning som med värme omfattar de motgångar och det lidande livet oundvikligen innehåller för oss alla. Sambandet mellan självkänsla och psykisk hälsa visar på vikten och värdet av att kunna glädjas och känna stolthet över sina förmågor, men det starkare sambandet mellan psykisk hälsa och självmedkänsla säger något om det avgörande i att stå vid sin egen sida i nöd såväl som i lust.

Texten är hämtad från artiklar ur:

Modern psykologi 5/13 Ann Lagerström är journalist, föreläsare och författare.

Socialmedicinsk tidskrift 2/2013 Katja Bergsten forskare, psykoterapeut och doktor i psykologi.

utforskadigsjalv

 

 

Prenumerera på mina blogginlägg
Du får en sammanfattning av alla blogginlägg 1 gång/månad, avbryt enkelt när du vill.

Dela inlägget

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email