lotta

lotta

Åskådareffekten

Vad är det som hindrar oss från att stoppa ett pågående överfall, och tvärtom, vad är det som gör det möjligt att ingripa?

Frågan har diskuterats sedan mordet på Kitty Genovese, som knivhöggs på en gata i New York 1964. Det tog henne en halvtimme att dö och mördaren hann springa ifatt henne två gånger. Flera vittnen såg vad som hände, de ringde polisen, men gjorde inte mer. Ingen gick ut för att hjälpa henne. I debatten och i den psykologiska forskning som följde beskrev man detta som ”åskådar-effekten”. I England började man efter flera liknande fall tala om ”Walk on by-syndrome”, gå förbi-sjukan: om ingen ser det som händer så händer det inte. Det är lätt att förstå människors rädsla för att själva bli skadade om de ensamma skulle försöka avstyra ett ”bråk”. Men varför är det då så svårt att dela ansvaret och agera tillsammans för att avstyra en våldsam situation?

Vems är ansvaret?

Flera psykologiska undersökningar av ”åskådareffekten” har kommit fram till ett märkligt resultat. Forskaren Mark Conley förklarar fenomenet:

– Åskådareffekten uppstår specifikt på grund av att andra människor samtidigt bevittnar samma fenomen. Om man ensam ställs inför samma situation skulle man som individ agera, menar Mark Conley. Men eftersom andra också bevittnar händelsen och de förmodligen också skulle kunna hjälpa till, legitimerar detta att du själv inte gör rätt.

Alltså!

Ju fler människor som bevittnar samma övergrepp, desto svårare är det att få någon att gripa in. Det är som om man fördelar ansvaret mellan sig, så att alla bara får en liten del var. Ju fler man är, desto mindre del. Man kan alltid hävda att det är de andras ansvar, ”ingen annan gjorde ju något”. Här finns också en annan mekanism: man ser på varandra och bedömer andras passivitet som ett bevis på att man inte bör ingripa. Så kan man hamna i en ond cirkel av passivitet, där man förstärker varandras beteende, fastän man egentligen tycker att man borde agera.

Våga protestera

Samtidigt kan det också vara tvärtom. Börjar någon i en större grupp att säga mot eller protestera mot ett övergrepp är det lättare att få fler att hjälpa till. Det finns helt enkelt en ”ansvars-tröskel”. Den som säger ifrån tar en risk. Men plötsligt det är mycket lättare för andra att gripa in.

Vi behöver nog alla reflektera över vårt beteende i olika situationer så vi inte blir en åskådare som dessutom plockar fram mobilen och filmar istället för att hjälpa till. Vad tänker du?

Källa: Forum för levande historia samt Stockholm School of Economics

Prenumerera på mina blogginlägg
Du får en sammanfattning av alla blogginlägg 1 gång/månad, avbryt enkelt när du vill.

Dela inlägget

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email