Jag läser gärna Petra Kranz Lindgrens blogg ”En annan du”. Hon skriver om barns självkänsla på ett för mig sunt sätt. Hon skrev så här:
Tre tips för att träna barn i självmedkänsla – men varför nämns inte det viktigaste?
Många barn, precis som många vuxna, har en kritisk inre röst som simultankommenterar det de själva gör: ”Klantskalle”, ”Du borde veta bättre”, ”Typiskt dig att vara så feg”. I sociala medier sprids just nu en artikel (Growingminds) som handlar om hur vuxna kan hjälpa barn att träna sig på att känna medkänsla med sig själva.
I artikeln nämns tre tips som en vuxen kan använda för att hjälpa ett barn att bemöta sin inre kritiker:
- Hjälpa barnet att bli medveten om att rösten finns.
- Att vid middagsbordet prata om ”Tre bra saker jag sagt till mig själv idag”.
- Tillsammans med barnen komma på och skriva ner saker som vi kan säga till oss själva i svåra situationer.
Är det bara jag som tycker att det finns en stor fet elefant i vardagsrummet? En elefant som inte nämns, men som finns. Och syns. Faktum är att den tar upp nästan allt utrymme. Att inte prata om den blir liksom absurt!
Det som inte nämns är den kritiska röstens ursprung. Den uppstår ju knappast ur tomma intet! Jag tror att den kritiska rösten först dyker upp hos barnets föräldrar (och andra nära vuxna) och så småningom internaliseras hos barnet. Jag tror att de barn som utvecklar en envis och kritisk inre röst är de som ofta, från vuxna i sin närhet, fått höra skuld- och skambeläggande, nedsättande och ironiska kommentarer (”Du är 4 år nu, du borde veta bättre än att…”, ”Slarvmaja”, ”Det där var väl inte speciellt smart gjort!”)
Om det är som jag misstänker, att den kritiska rösten först hörs hos de nära vuxna, blir det ganska märkligt att inte nämna det när man pratar om hur barn kan lära sig att hantera den kritiska inre rösten. Som att låta barnen gå på glas och ge tips om god sårvård – men inte nämna hur viktigt det är att sluta lägga glasbitar på golvet.
Artiklar som denna, med tydliga tips och verktyg till föräldrar (dessutom gärna ”förankrade i forskning”), delas och gillas mer än många andra i sociala medier. Vi föräldrar sliter varje dag med frågor om hur vi kan hjälpa våra barn att utvecklas och må bra och därför är det inte svårt att förstå lockelsen i ”tre enkla metoder” ”fyra snabba tips” eller ”två framgångsrika metoder”. Jag tror emellertid inte att det är så lätt att hjälpa våra barn att utvecklas till trygga välmående vuxna. Jag tror att det är lättare! Och mer utmanande.
Jag tror inte vi behöver leta efter metoder eller verktyg för att möta våra barn. Barn är precis som du och jag: De mår bra och trivs i ömsesidigt respektfulla relationer. Relationer där vi vuxna uttrycker våra egna behov utan att klandra, skuld- eller skambelägga, lyssnar med intresse på och bemöter barnen med medkänsla samt tar ansvar för att alla – både barn och vuxna – får vad de behöver. Om vi bemöter barn med respekt, ärlighet och medkänsla tror jag inte att vi behöver träna dem i självmedkänsla. Vad tror du?