skip to main navigation

Lotta Lindgren

Arkiv: juni, 2014

Att hantera motgång

16 jun 2014

 

Föreställ dig hur stolt du är över något du har lyckats med på jobbet när du plötsligt får en tillplattande kommentar av en kollega. Jantelagen har gjort sitt.

Din stolthet är som bortblåst, istället gnager en irritation och oro över kommentaren du fick.

Självkänsla handlar om förmågan att tro på sin kompetens och sitt värde, att se sina styrkor, att uppleva stolthet över framgångar och att tillvarata sina resurser.

Självmedkänsla däremot (self-compassion) skiljer sig från självkänslan på flera avgörande punkter. Om självkänsla handlar om att uppleva och framhäva styrkor och framgångar, så aktiveras istället självmedkänslan vid motgång och misslyckande.

Självmedkänsla definierats som ett fenomen med tre centrala aspekter:

• förmåga att uppleva och vara närvarade i den egna upplevelsen av smärta och lidande
• en önskan att lindra, stödja och hjälpa sig själv
• en upplevelse att vara delaktig i den mänskliga gemenskapen, där vi alla erfar smärta, motgång och lidande.

Självkänsla är ofta jämförande och fäster uppmärksamheten på hur vi skiljer oss från andra; ”jag är bättre, vackrare och mer framgångsrik än du”. I det ligger också att självkänsla ofta innehåller ett tydligt inslag av värdering, bättre-sämre.

Självmedkänsla däremot innehåller upplevelsen av det gemensamma i svårigheterna att leva och vara människa, och den är icke-värderande och icke-jämförande.

Personlighetsdrag som kommit att värderas högt i vår västerländska kultur är till exempel att vara utåtriktad, positiv, problemlösande, aktiv, flexibel och visa god tilltro till sig själv och sin förmåga. Nu har man dock upptäckt att självkänslan har en mörk baksida: den är inte mycket att ta till i motgång, även om den fungerar utmärkt i medgång. När du misslyckas, gör bort dig eller inte får den du älskar, då räcker självkänslan inte långt.

Nyare forskning har visat på ett konsekvent starkare samband mellan självmedkänsla och psykisk hälsa än mellan självkänsla och psykisk hälsa. Det vill säga, det tycks vara inslaget av medkänsla med sig själv vid motgång som är det avgörande inslaget i sambandet mellan psykisk hälsa och vilken slags relation man har till sig själv.

Såväl den starka som den svaga självkänslan har en trogen följeslagare: den inre kritikern. Det är den som hela tiden värderar om du lever upp till din egen standard. Det är den som klappar dig på axeln när du når dina mål, men framför allt är det den som hånar och kritiserar dig när du inte lyckas – och den är inte nådig.

Alla har vi den där fördömande rösten, men det handlar om en flytande skala från ett ganska svagt missnöje, som de flesta känner i vissa situationer, till ett starkt destruktivt självhat; ”Vilken idiot jag är”, ”Varför sa jag så där”, ”Faan vad full jag är” och så vidare.

Det är viktigare att kunna vara med sig själv i motgång. Var och en kan börja med att uppmärksamma vad man gör med sig själv, upptäcka den där elaka rösten och de destruktiva tankarna. Nästa steg är att förstå att det som känns som en självklarhet faktiskt är en konstruerad uppfattning som inte har mycket med verkligheten att göra. Många gånger är det inte andra som dömer, ifrågasätter eller rynkar på näsan åt dig – det är du själv.

Nära förknippad med både självmedkänsla och självkänsla är känslan skam. Skam är en av våra medfödda affekter med funktionen att hjälpa oss att se och förstå oss själva och vår relation till andra. Den aktiveras när vi väntar oss ett positivt resultat eller gensvar men istället drabbas av misslyckande i det vi gör eller får vrede och avvisande från andra.

Skam bidrar till en realistisk uppfattning om vår egen förmåga och vad vi kan förvänta oss av vår omgivning. Mindre användbar blir skamupplevelsen när den blir alltför allomfattande och självförgörande.

Om vi i våra tidigaste anknytningsrelationer inte får ett bemötande präglat av rimliga nivåer av omsorg och värme försätts vi upprepat i tillstånd av obegriplig skam. Med barnets sätt att förstå världen, globalt och egocentriskt, kommer sådana upprepade skamupplevelser att tolkas, inte som ett resultat av en omgivning som brister i sitt bemötande av oss, utan som en sanning om vår person som bristfällig och våra behov som orimliga.

Om bilden av oss själva som värdefulla kopplas till våra styrkor och framgångar, blir vi extra sårbara för skamkänslans negativa konsekvenser vid motgångar och nederlag. I skam upplever vi ossisolerade, utan värde och omöjliga att älska. I det tillståndet gömmer vi oss för världen, och vår mörka bild kan vidmakthållas. Självmedkänslan, skammens främsta vaccin, gör oss istället benägna att söka stöd och medkänsla från våra nära människor. Studier har visat ett samband mellan självmedkänsla och tendensen att se sig som värdig andras omsorger och närhet även i stunder av misslyckande och motgång.

I dessa tider av nolltolerans – mot olyckor, sjukdom, död, åldrande och orenoverade kök – finns mycket att hämta i den medkännande hållning som med värme omfattar de motgångar och det lidande livet oundvikligen innehåller för oss alla. Sambandet mellan självkänsla och psykisk hälsa visar på vikten och värdet av att kunna glädjas och känna stolthet över sina förmågor, men det starkare sambandet mellan psykisk hälsa och självmedkänsla säger något om det avgörande i att stå vid sin egen sida i nöd såväl som i lust.

Texten är hämtad från artiklar ur:

Modern psykologi 5/13 Ann Lagerström är journalist, föreläsare och författare.

Socialmedicinsk tidskrift 2/2013 Katja Bergsten forskare, psykoterapeut och doktor i psykologi.

utforskadigsjalv

 

 

Naturens betydelse för hälsan

4 jun 2014

Under hösten och vintern gick jag en utbildning på LTU som handlade om naturens betydelse för hälsan. En alldeles underbar kurs om hur läkande skogen och trädgården är för människor. Något jag alltid vetat, men nu fick jag också läsa om all den forskning som finns i ämnet. Man kallar det trädgårdsterapi och det hjälper människor med utmattningsdepressioner, sorg, smärta och andra svårigheter. Under kursen gjorde vi ett utveckingsarbete
och jag skrev om huset i Gransjö som jag köpte för 7 år sen och arbetar med varje sommar. Tanken är att det ska fungera som en mindre kursgård. ”Bildterapi sommar” i tre dagar med boende på gården har vi haft 5 ggr (dock inte i sommar) och min dotter Liv har haft Vedic Art kurs där, och den blir i sommar.
Jag kommer att berätta om mitt utvecklingsarbete i Gransjö, en liten bit i taget. Ni får gärna komma med synpunkter och idéer.
Historia
2006 köpte jag gården i Gransjö. Gården består av en gammal jägmästarbostad med tillhörande ladugård och mark på 7500 m2. Huset och ladugården byggdes 1916 och hade inte renoverats på många år. Den familj som i alla år bott där sålde huset 2004 och hade innan dess använt det som sommarstuga i ca 25 år. Bostadshuset är 140 m2 i två våningar, på bottenplan ett riktigt stort kök, två rum + hall och badrum. Det finns också en glasveranda och matkällare under köket. På övervåningen finns två stora sovrum samt ett öppet mindre rum där trappan slutar. Alla rum var i dåligt skick men vi såg att det fanns potential att plocka fram gamla välbyggda strukturer.
I huset finns sommarvatten, el, en järnspis för uppvärmning och en järnspis för matlagning (förutom ”vanlig spis”), dock var det eldningsförbud då skorstenen var full av gamla tegelstenar som rasat in och lagt sig längst ner. Det var stopp i avloppet och brunnens överbyggnad var på väg att rasa. Taken var dåliga, inget av husen var målat på utsidan på många, många år, ladugården var full av skräp, liksom trädgården. Trots detta älskade jag stället från första stund – den stora öppenheten omgärdat av skog långt från alla vardagliga ljud förutom tåget, då stambanan går förbi intill.
I Gransjö råder en särskild tystnad. Där finns ingen TV, ingen uppkoppling, nätt och jämt mobiltäckning och inga grannar på flera km håll. Däremot finns det många andra ljud; knak från gamla tallar, vindens sus i trädkronorna, surr från humlor och massor av fåglar som bygger bo på alla tänkbara ställen i och runt huset och ladugården. Särskilt svalorna är fantastiska att följa varje år när de lär sina ungar att flyga. Där finns också harar, älgar, renar, myrstackar, myggor och knott i perioder, massa olika blommor bl.a. orkidén Jungfru Marie nycklar som jag varje år skyddar från gräsklipparen. Å så tåget förstås, som går förbi med jämna mellanrum.
Fortsättning följer…..

Gilla

Om känslor

2 jun 2014

Allt har sitt upphov i en känsla” ur Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

Livet består i stor utsträckning av känslor och de är själva drivkraften i att leva. Utan känslor vore vi inte människor, vi skulle inte kunna ta hand om själva på bästa sätt. Vi är inte våra känslor men vi styrs av våra känslor, mer än vad vi oftast offentligt ger uttryck för. Om vi inte känner något, finns det heller ingen anledning att göra något. Känslan är själva drivkraften i livet, den ligger bakom vårt engagemang till oss själva och andra.
Känslor
består av:
– en inre
upplevelse (lust, ilska, rädsla, glädje)somväcks av något vi är med om
ett kroppsligt uttryck(hjärtklappning, rodnad, darr i läppen, tryck i magen, svettning)
ett beteende, en impuls till handling (skratta, fly, tystna, anta en utmaning, grubbla, straffa sig själv, dra sig undan, närma sig)
Känslans funktion blir då att undvika faror, tänka efter, följa regler, ompröva, skydda sig, säga ifrån, anpassa sig för att fungera så väl som möjligt tillsammans med andra.

Känslor innefattar ofta alltså både egna upplevelser, kroppsliga förändringar och beteendetendenser. Olika känslor har ofta olika och speciella kroppsliga uttryck, oftast ansiktsuttryck. Dessa uttryck är universellaoch forskarna menar attde har en genetisk och biologisk grund, just för att de påverkar både kropp och själ. Nio av dem kallas grundkänslor och dessa är:
• glädje och intresse (positiva)
• nyfikenhet (neutral)
• rädsla, ilska, sorg, avsky, avsmak och skam (negativa).

Att de negativa affekterna är fler och mer nyanserade hänger samman med att de fyllt en funktion för överlevnaden i den evolutionära processen. Affekter är grundläggande känsloreaktioner som haft och har ett överlevnadsvärde. Våra affekter berättar hela tiden för oss om vad vi är i för slags situation och vad vi behöver. Att uppleva och uttrycka sina affekter innebär att reagera på ett djupt personligt och uppriktigt sätt. Vi behöver kontakt med affekterna för att våra liv tillsammans med andra människor ska fungera så bra som möjligt. Att inte känna sina affekter är detsamma som att vara utan inre kompass, att ha mindre kraft att åstadkomma det man vill och önskar i livet. Den inre kompassen fungerar som ett hjälpmedel att förstå sig själv och andra så att man kan navigera på ett klokt sätt.

Känslorna har alltså sina kroppsliga gensvar. Lycka öppnar upp oss, sorg får oss att krypa ihop, skam får oss att vända bort blicken och rodna och stark ilska förbereder oss för kamp.
Alla kan nog minnas den frustrerande känslan som kommer när man inte uttryckt vad man känt, som när man efteråt kommer på vad man skulle ha sagt eller bitit ifrån.
Instängda känslor kan lagras i kroppen och bli en del av vårt omedvetna men också ”sätta sig” i kroppen, det vill säga ge kroppsliga symptom såsom smärta, stelhet och yrsel.
Oro, i måttlig form, hjälper oss att vidta nödvändiga säkerhetsåtgärder och är därför betydelsefull för vår överlevnad. Det är först när oron inte längre har sin grund i verkliga faror utan lever sitt eget liv via rena fantasi
er, som skapats av ett överkänsligt alarmsystem, som vi får problem.
Smärtsamma känslor är en naturlig del av varje människas liv och går inte att undvika. Lidande däremot går att förebygga genom att vi lär oss acceptera, stå ut och reglera våra känslor.

Känslor är ett naturligt och personligt sätt att värdera eller förhålla sig till andra och det som händer. Vi människor kommunicerar genom de uttryck som känslorna tar sig hos oss och därför avslöjar också kommunikationen våra känslor. Vi kommunicerar faktiskt mest via kroppsspråket (röst, ögonkontakt, ansiktsuttryck, hållning) men också via symboler (klädstil, tatueringar, frisyr, smycken) och givetvis vårt tal.

Ofta föds känslorna inom en relation, i ett berättande eller när vi lyssnar på någon. De förändras sedan efterhand, i relationen, i takt med att individen får nya associationer som i sin tur föder nya känslor.
Grunden för empati är att kunna leva sig in i andras känslor.
Genom att få tillgång till och lära sig sätta ord på sina egna känslor, erövrar vi förmågan att se och förstå hur andra känner sig. Kort sagt; emotionell intelligens handlar om att – som Aristoteles sa – känna rätt känsla, av rätt anledning, vid rätt tidpunkt och i lagom mängd.
Vad tänker du om detta, jag är nyfiken på dina tankar?





.

Flera kurser på gång.

Läs mer...

För att en grupp ska kunna utvecklas och växa behöver den lära sig handskas med olikheter, konflikter, konkurrens och ledarskap….

Läs mer...

Är det bekymmer i personalgruppen – allt från konflikter och samarbetsproblem till attitydproblem och bristande ledarskap – så lönar det…

Läs mer...

back on top